(tillbaka till menyn) (Texten senast justerad 2016-06-18)

PRIGÖ (PRivatradioföreningen I GÖteborg)

Här vill jag Kjell Weber, försöka sammanställa fakta om Sveriges första privatradioförening PRIGÖ.
Du som läser detta och som har något att tillföra historieskrivningen - hör av dig är du snäll, allt är välkommet.

1965 bildades en privatradioförening i gillestugan/radioschacket i en villa, Lilla Danska Vägen i Örgryte Göteborg. I villan bodde en sändaramatör vid namn Nils Martin SM6DVY, (Den Vackre Ynglingen). Han tog initiativet till att kalla samman oss ungdomar som brukade samtala med varann på privatradiokanalerna på 27MHz. Vi var vill jag minnas 5 ungdomar som mötte upp hemma hos Nils och en förening startades vid namn "CLUB27", inom föreningen hade jag prefixet "Q" (Qvintus), ett öknamn jag haft sedan tidigare, kompissen Lennart Lindström hade prefixet "V" som i (Viktor). Om jag i texten framöver skriver att jag gjort något så var säkerligen kompisen Lennart med också, vi hängde alltid ihop.

Dåvarande Televerket som höll viss koll på vad som hände på de olika frekvenserna fick kännedom om oss och förutspådde att användningen av 27MHz kommer att öka. Televerket föreslog i ett brev till oss att vi skulle byta namn till PRIGÖ (Privatradioföreningen i Göteborg), för att som de sa, det kommer att dyka upp många nya klubbar på detta band framöver och de förespråkade en viss ordning. Vi bytte namn till Prigö, något senare vill jag minnas att vi var ett par hundra i vår klubb och många fler klubbar startades runt om i regionen och i landet, alla med namn enligt PRI följt av en förkortning för orten. PRIMÖL i Mölndal, PRILY i Lysekil osv. osv.

Inom PRIGÖ hade jag medlemsnummer 13, jag hade kunnat ta nr.1 om jag velat ty det var jag som gjorde upp den första medlemslistan som sedan byggdes på allt efter som nya medlemmar tillträdde. Men - jag hade 13 som ett slags lyckotal på den tiden så jag skrev in mig där, kompissen Lennart fick medl.nr. 29.

Jag var vice ordförande ett antal år, men den mesta tiden var jag ESS-ledare (Extern Signal Service). Vi medlemmar ställde upp i olika sammanhang t ex för andra föreningar som behövde radiosamband på sina tävlingar och som ESS-ledare planerade jag denna service och genomförde den ihop med aktiva inom föreningen.

Vi höll radiosamband: vid bilrally i bl.a. Smålandsskogarna, vid terränglöpningar och skidtävlingar i mellan Hindås och Delsjön för Göteborgs Skidförening, vid SM på cykel som gick på Hisingen ett år, vid racerbåtstävlingar som Saltkustloppet mellan Hjuvik och Stenungsund och Kungsloppet mellan Långedrag och Kungsbacka m.fl. samt vid större kanottävlingar för Näsets Paddelklubb i Delsjön, vi hjälpte Skyddspolisen vid skallgångar och andra eftersökningar, vi hjälpte Brandförsvaret då de hade bränder utanför sin radioräckvidd, vi hjälpte Röda Korsets vägpatruller utefter E6:an vid trafiktoppar (bild) osv. osv.


Rävjakt

Inom de olika radioklubbarna arrangerades bl.a. "rävjakter", det gav en bra färdighet att handha sin radio och att rätt kunna tolka signalerna. En typisk rävjakt kunde tillgå så att ett visst klockslag startade en sändare (räven) att sända en ton på en av kanalerna. Tonen var oftast en minut lång följd av kanske 5 minuters tystnad innan nästa enminutston, osv. Det hela gick ut på att pejla var sändaren befann sig, ta sig dit och registrera sig där.

Deltagarna samlades oftast på Ramberget med sina bilar inför starten, det var kul att se alla fantasifulla antennutrustningar och hemmabyggda pejlutrustningar av alla de slag. En del var uppseendeväckande till sin natur och jag kommer ihåg en som hade en så lång antenn på bilen att han med viss risk passerade luftledningar för spårvagnar och tåg.

Det första problemet deltagarna måste försöka fastställa var - sänder räven med normala ca. 3 watt ut till antennen?, i så fall kunde man på rävens signalstyrka på startplatsen bedöma ungefär hur långt bort den kan befinna sig, man kunde då pinna på någon mil åt det hållet innan man pejlade nästa gång och på så vis få ett visst försprång. MEN - ibland kunde det hända att räven sände med 0,1 watt eller mindre och befann sig i närheten, eller (trots att det inte var tillåtet) med kanske 50 watt på mycket långt håll.

Ett annat påhitt kunde vara att sända på en onormal antenn, som gav vilseledande riktningar till de pejlande deltagarna. Som när ett hånglande par på en parkbänk i Slottsskogen med rävsändaren dold, hårt klämd mellan sig hade anslutit ett mycket långt ledräcke (kanske 50 m långt) utmed en gångväg som antenn. Den räven hittade jag efter att ha passerat de envetet hånglande personerna flera gånger, till slut råkade få syn på antennsladden runt flickans ena ben.

En annan besvärlig räv kommer jag ihåg, den hade ställts på en refug mitt i trafiken vid stenpiren. Den var inte lätt den. Det här med pejlövningar tror jag alla föreningar höll på med, det var riktigt kul och lärorikt.

Det bildades också ett förbund dit alla (tror jag) privatradioföreningar i landet anslöt sig. Förbundet låg naturligtvis i Stockholm. Då förbundet skulle ha sin stämma skulle representanter från föreningarna som vanligt träffas i Stockholm. Vår förening hade ingen stor kassa och jag var inte särskilt rik så vi sökte efter något billigt sätt att ta oss dit. Jag jobbade på Volvo och frågade på avdelningen som direktlevererade specialbilar, om de hade något fordon som skulle till Stockholm. Jodå det finns bl a en bil som skall upp och en annan som skall ner, toppen resan var fixad.

I Stockholm hade förbundet ordnat så att där skulle i samband med stämman även vara en rävjakt, så det gällde att ta med allt som behövdes, magnetfötter till en stor pejlram på biltaket bl a och jag hade fått löfte på Volvo om att få köra rävjakten med den lånade bilen. Då dagen kom då jag skulle hämta bilen för resan till Stockholm så fick jag till min fasa se att det var en ny polisbil (polismålad) som skulle upp. Jag frågade en gång till om jag fick köra rävjakt med denna - "jo då bara kör", svarade man.

Så kom det sig att jag och kompissen Lennart Lindström (Viktor) deltog i rävjakten i Stockholm med en sprillans ny svart/vit fullt utrustad polisbil, med stor pejlram på taket, inte kunde vi låta bli sirenerna heller, men det hjälpte inte, vi vann ändå inte. Bl.a. kommer jag ihåg att vi skulle från flera givna positioner utmed kusten norr om Stockholm (Åkersbergavägen), skulle pejla och rita in på sjökort flera båtar (med rävsändare) utanför kusten. Det gällde att kunna rita ett kryss på ett sjökort där man ansåg att båten låg.

Jag tror det var ungefär vid denna tid som Sjöräddningssällskapet i Göteborg hörde av sig och ville ha en demonstration av hur vår kunskap i pejling kunde användas på deras fartyg. Så en dag arrangerade vi att ett antal medlemmar i Prigö bemannade ett antal av Sjöräddningssällskapets fartyg, på givet klockslag startade en rävsändare ute på en ö och pejlandet tog sin början. Det blev en tävling mellan båtarna att ta sig dit, kompissen Lennart som var en kille med humor skulle placera ut "räven"/sändaren, var ställde han den? jo på en liten ö som heter Räven i Göteborgs norra skärgård. Det var i första hand en demonstration för besättningarna hur det gick till att pejla. Hoppas att vi på det viset gjorde lite nytta med vårt "lekande".

Upprinnelsen till pejldemonstrationen och pejlupplägget på förbundsmötet, var en olycka ombord på en segelbåt. En dag ropade en kvinna på nödkanalen 11A på 27MHz till Sjöräddningen och meddelade att nu när hon vaknade i ruffen på deras segelbåt, var hennes man inte ombord och båten seglar, hon visste inte var hon var. Om vi hade larmats i det läget, hade vi relativt lätt kunnat peka ut ungefär var hon var, bara genom att hon höll inne sändarknappen på mikrofonen någon minut. Efter detta tillkom en typ av dopplerpejlutrustning på sjöräddningens fartyg och fyra små antenner sitter i en liten fyrkant överst i masttoppen än i dag (läs 2016).

 

Skallgång ( Texten justerad och kompletterad efter forskning i aug. 2013).
Söndagen den 24 juli 1966 mitt under semestertid vädjade man på lokalradion efter civila till skallgångskedjor i Landvetter, där en 3-årig pojke försvunnit från sina bärplockande föräldrar under dagen.

Jag avbröt semestervistelsen och åkte från sommarstugan in till stan, sammankallade de "radioaktiva" i föreningen. Då vi ett 15-tal senare kom till platsen och upprättade en basstation på stabsplatsen på gårdsplanen till Skalmereds gård, visade det sig att polisens utrustning inte fungerade i den starkt kuperade terrängen och de hade stora problem med ström till sin radiobil som ju inte fick laddning där den stod still hela tiden. De militärer som bar på sina 24 kg tunga radio hörde mest utländska stationer men inte stabsplatsen. Så vi kom i rättan tid. När militären efter ett tag såg hur väl vårt radionät fungerade packade de ihop sin utrustning.
Varje skallgångskedja bestod av polis, militärer, vanliga civila, och ytterst i båda ändar en orienterare samt en radioperson från oss som höll kontakten med mig på stabsplatsen.
Det var ca. 300 personer uppdelade i olika kejor som finkammade den starkt kuperade terrängen, under de mörka timmarna på natten var det endast skogsvana i några grupper som letade, för att sedan då det ljusnade på måndagen var vi åter nästan 300 igen som letade.

Vid 10:30-tiden hittades pojken av kedja nr.8, vid upphittandet fick han prata med sin mamma som var på stabsplatsen, via min och skallgångskedjans radioapparater. Pojken sa, "mamma, jag har tappat en stövel", "det gör inget den har vi hittat" sade mamman, då han hörde detta somnade han på en orienterares axel. Då var vi många som grät på stabsplatsen, föräldrarna, stora starka poliser, journalister, allmänhet, militärer och taniga radiooperatörer. (Blir fortfarande tårögd då jag t ex berättar om detta för någon, det var den gången en MYCKET stark känsla att delta i detta samanhang så pojken kom tillrätta).
Den felande stöveln hade man i en skallgångskedja tidigare hittat fastkilad i botten på en liten bäck. Det gav en ledtråd till var han gått, men gjorde ju ingen lungnare. Pojken hade gått förvånansvärt långt närmare 4 km nästan rakt söder ut innan han hittades.
( Anteckning aug.2013: Vid efterforskning om skallgångshändelsen ovan satte HärrydaPosten ut en notis om att jag ville veta lite mer fakta om det inträffade, jag visste tidigare inte ens vilket år det inträffade. Flera personer hörde av sig, Karin Hansson från Hindås, Gerd Bengtsson från Mölnlycke och Anna Magnusson från Landvetter) och jag fick all fakta, ja t. o. m. 3-åringen som gått vilse hörde av sig och jag fick träffa honom, han heter Lars Johannesson och var egentligen 2,5 år då det hände. Jag fick ta del av hans många tidningsartiklar som föräldrarna sparat om händelsen. Det var riktigt intressant.
Det är förvånande hur långt Lars hade gått innan man hittade honom, nästan 4 km troligen rakt åt söder, han hittades vid Snällemossen som i dag finns ca. 500 m SO om landningsbanans södra ände på Landvetter flygplats, flygplatsen fanns inte då 1966, den byggdes 10 år senare.
)
Stort tack till Lars och ni som kom ihåg och hörde av er med fakta, tack även till Härryda Postens medarbetare som gjorde detta möjligt. (Bild)

Nödkanalen 11A var blockerad. En dag upptäckte jag att nödkanalen 11A var blockerad av en rätt kraftig tyst bärvåg, andra jag pratade med sa att det har den varit i flera dagar. Detta var innan rävjakternas tid så vi hade ingen pejlkunskap, vi träffades några personer och kom fram till att det var rätt allvarligt att nödkanalen inte fungerade i vår trakt. Vi kom in på detta med att pejla och vi skissade på hur en pejlantenn skulle se ut. Vi gjorde en av en grov tråd, typ stängseltråd. Så satte vi igång och kom fram till att det pekade väster ut. Då vi kommit ut till Långedrag och bara havet låg utanför tvekade vi men Bosse Bolivar hade en bra båt "Shanty", så det bar av väster ut, signalen blev bara starkare och starkare. Efter en stund gick vi i land på Vinga och konstaterade att bärvågen kom från fyrtornert. Vi hittade personal som lät oss fortsätta söka inne i fyrtornet, och där hittade vi en 27-Mhz-station, inställd på kanal 11A som var uppskruvad på väggen i trapphuset och som fjärrstyrdes från annat ställe. Denna var det som sände hela tiden.

Det blev en hel del diskussioner innan vi fick stänga av radion, bl.a. ringdes samtal till Gyllene Uttern vid Vättern där den ansvarige chefen var på kalas. Detta var den första pejling jag och mina kompisar deltog i. Sedan blev det ju många fler och kunskapen steg.


Föreningskanalen 13
var blockerad av en mycket speciell sändare.
Det irriterade oss att en kraftig bärvåg parkerat på vår föreningskanal och sände konstant. Den var mycket speciell, på bärvågen fanns två olika typer av toner, det lät som ett återkommande pip med en viss tonhöjd ungefär varje sekund. Men, uppe i detta ett annat pip ungefär varje halv sekund men med ljusare ton än den förra. Det verkade rätt avancerat, men vad katten var det?

Vid detta laget hade vi avverkat många rävjakter så det var bara att plocka fram prylarna och sätta igång. Vid samtal med andra i föreningen fick vi reda på att några redan försökt hitta den, de trodde den var i hamnområdet någonstans vid Stenpiren, men hade sedan inte hittat källan.

Vi åkte runt lite och kom också fram till att i hamnen någonstans var den. Den var så stark så vi tvingades pejla med dämpning mellan radio och pejlram. Då kom vi fram till att signalen kom från ett stort orangemålat fartyg, vid landgången gick en flottist på vakt.
Vi pratade med vakten och sa att vill prata med chefen ombord, men vakten avvisade oss och ville inte störa chefen. Inte förrän min kompis "Viktor" (Lennart Lindström) lyfte honom från kajen och frågade om han kunde simma, ropade han bakåt och chefen tittade ut genom en ventil på båten.

Då han hört om problemet bad han oss komma upp till kommandobryggan, han kallade också ombord sin tekniker som gick på kajen med en flicka. Teknikern lyssnade på vår radio och bärvågen, han identifierade den direkt som en av deras "verktyg".

Jag frågade om det var hemligt eller om han ville berätta. Det var ok sade chefen och teknikern berättade att fartyget var ett sjömätningsfartyg och då de kartlägger (mäter) kör detta fartyg i mitten och på var sida kör ett antal mindre båtar på rät linje med lika mellanrum mellan varje, som en kratta går de tillsammans fram och kartlägger vattendjup och bottenbeskaffenhet m.m.

Sändaren som jävlats med oss ett par dagar var en nyhet ombord berättade han, den sänder ett pip i luften och ett under ytan, pipet i luften och det under vattenytan skall mötas vid varje liten båt som går på rät linje vid sidan om moderfartyget. Ett instrument i de små båtarna visar om man håller rätt avstånd eller skall svänga något. Det som gör detta möjligt är att pipet som går i vattnet har en högre hastighet än det som sänds i luften. Snillrikt.

Sändaren hade ingen avstängningsknapp så teknikern fick order att ta ur säkringen och se till att det kom dit en avstängningsmöjlighet.
Jag rekommenderade chefen att släppa sändaren utanför relingen nästa gång de passerar Vinga, annars får ni dubbla vakten vid landgången nästa gång ni kommer hit. Han skrattade och lovade att den skall vara avstängd då de är i hamn fram över. Den som hittade på den, sa chefen, fick en lönegrad så den vågade han inte dumpa.

Änglar finns dom? En dag hörde en flygledare från Torslanda flygplats av sig. Han ville att jag skulle komma till ett möte där man skulle dryfta ett problem där radiosamband behövdes för lösningen.

Jag infann mig på mötet och där fanns förutom flygfolk också ornitologer (fågelskådare). Flygfolket berättade att de på sin radar ibland (dagligen) dyker upp radarekon som om det var ett flygplan, det förflyttar sig sakta och kan försvinna lika plötsligt som det dök upp? Man vet inte vad det är och det är mycket irriterande. Det finns gissningar på fågel, men man vill ha det konstaterat. Man hade döpt fenomenet till "änglar".

Vi planerade 12 grupper, en ornitolog och en radioperson i varje grupp. Dessa placerades ut där man brukade se änglar, utefter Göta älv upp till Kungälv och Nordre älv ut till havet, samt några grupper på öar i norra skärgården. Jag bemannade en basstation vid en av radarskärmarna på flygplatsen. Då alla var på plats var det bara att vänta.

Så fick jag uppgift av flygledarna om en ängel som dykt upp, jag hade en plastskiva med karta över radarskärmen och kunde se vilka patruller som var närmast ängeln, ropade upp dem och bad dem konstatera vad ängeln var för något. Detta hände under eftermiddagen och kvällen kanske 7-10 gånger. Varje gång konstaterades att änglar är ett antal ca. 5-7 något sånär tätt flygande fiskmåsar. Om samma antal måsar flög lite glesare blev det ingen ängel.
Det var tydligen måsar från Brudarmossens soptipp i Delsjön som på eftermiddagen och kvällningen flög över vatten ut mot havet för övernattning. Våra uppdrag var mångskiftande.


Föreningslokal
hade vi först i en källarlokal i ett hyreshus på Hullgatan i Lundby, senare en gård i Grimbo och sist en nedlagd bondgård "Rösans" i Lexby Björlanda, alla på Hisingen.

Man kan bara spekulera i vad som gjorde att föreningen sakta dog ut, som flest var vi ca. 400 medlemmar, säkerligen bar mobiltelefonens intåg största skulden till detta.

Det fanns en typ av rivalitet/avundsjuka mellan de som använde 27MHz och de som ansåg sig lite finare, sändaramatörerna. De som pluggat både radioteknik och telegrafi samt avlagt prov på detta och fått certifikat och egen radiosignal. Dessa personer fick ju sända med helt andra uteffekter och på många olika band, så visst var det finare. Men man kan fortfarande än i dag (läs 2011) höra mycket generella nedvärderande uttalande från sändaramatörer om de som en gång använde 27MHz, trots att många av sändaramatörerna själva en gång startade sitt radiointresse på 27 MHz.

Få av dessa tycks bry sig om, att det på 27MHz på den tiden förekom mycket trevligt och nyttigt, man minns tydligen bara de som i bland spårade ur på lördagskvällen efter några öl. Det är ju naturligtvis föga smart att "dra alla över en kam", så det skall inte heller jag göra, det var ju faktiskt en mycket trevlig och hjälpsam sändaramatör som hjälpte oss att starta radioklubben 1965.

Kanske kommer det fler historier - om man får en klar stund då minnet fungerar som förr, eller om någon av er som läser detta kommer ihåg

Prigöminnen av Kjell Weber "Prigö 13" "Qvintus"

 

Här är plats för DINA Prigöminnen, har du några så bara hör av dig...

 

Ett minne av en kompis:
Lennart Lindström "Viktor" Prigö 29, som ju många av er Prigöfolk kände, jobbade på Volvo Torslandafabriken men flyttade till Kalmar och jobbade där på Volvos nya fabrik. Han blev där sändaramatör och aktiv medlem i en sådan förening.
Då jag en gång med familj besökte deras familj där visade det sig att Lennart fortsatt hjälpa andra med radiosamband. Just då skulle hans förening hjälpa till på ett rätt stort cykellopp på Öland, så jag blev direkt inblandad och fick hjälpa till med detta. Det var trevligt och avlöpte bra.
Senare flyttade Lennart med familj till Borås där både han och frun Barbro jobbade på Volvos bussfabrik.
Tyvärr har både Lennart och hans fru Barbro nu gått bort.

 

 

 

  

Skulle gärna vilja sätta årtal och datum på många av händelserna, kanske t o m bilder och foton. Så det skulle vara kul att höra om tidigare Prigömedlemmar kan bidra med något, hör av er, eller andra som kan bidra med en historia eller fakta, kanske om en annan PRI-förening?

Kjell Weber
Prigö 13 "Qvintus"
Nu mera SA6BGK
wbr(alfaslang)swipnet.se

(tillbaka till menyn)